Domnarvsvallen

En solig vårdag besökte jag Dalarna och Borlänge. För mig har Domnarvsvallen varit vallarnas vall sedan jag på en musikaluppsättning någon gång i lågstadiet framförde ”Fånt ja en körv”. Temat för uppträdandet, mat, hade nog valts ut av någon lärare och förklarar låtvalet. Textraden: ”När ja e ledig så gå ja på Vallen och hejar på Brage o va de beror på de vill ja inte tala öm…” har för evigt etsat sig fast i mitt minne. Som barn omgavs också Vallen, som ett resultat av detta, av en viss mystik, varför vill han inte berätta om sin kärlek till Dalarnas fotbollsstolthet?

Domnarvsvallen tycks stå ganska oförändrad sedan den uppfördes 1925, i varje fall när jag kisar lite. Och visst, den låga sittplatsläktaren längs den södra långsidan ska vara kvar från den tiden. Att det sedan blev IK Brage som tog Vallen till Allsvenskan, och fick mig att besöka Kupolens hemstad, var från början inte alls särskilt självklart. Lagom till färdigställandet hade nämligen två av stadens fotbollslag, Domnarvets IF och IK Blixt, slagits ihop till Domnarvets GoIF, för att göra gemensam sak innanför de nybyggda läktarna. Men vissa av grabbarna ansåg att för lite fokus lades på fotbollen och ville därför återskapa IK Blixt. Ett ganska rafflande namn på ett fotbollslag från första hälften av förra seklet. När jag i solskenet kisar ännu lite mer ser jag nästan hur raska dalmasar far runt som oljade blixtar över gräsmattan. Men några blixtar kom aldrig att dra på sig fotbollsstrumporna för att sparka fotboll på Domnarvsvallen eller på någon annan fotbollsplats heller, varken då eller senare. Det visade sig att nystartade Domnarvets GoIF (som  i Allsvensk fotbollshistoria kom att förpassas till denna parentes) efter samanslagningen ansåg sig ha rätt till det åtrovärda namnet, IK Blixt.

Trots allt är Initialerna IKB för evigt bevarade i det namn som kom att föra fotboll från Borlänge till landets högsta serie. Det var tydligen en man med det härligt klingande namnet Helmer Hellberg som kommit med idén att namnge laget efter skaldekonstens och vältalets gud i den nordiska mytologin.  Plötsligt faller allt på plats. Jag förstår nu min barndoms ”Fånt ja en körv” nästan magiska påverkan på det unga barnets fotbollsintresse.

Det här var och har förblivit Dalarnas största och förnämsta fotbollsarena. För just en sådan är den, här finns inga löparbanor eller vattengravar, bara grönt gräs (konstgräs sedan 2009) mellan läktardelarna. En och annan stormatch har också hunnits med på den snart 90 år gamla Vallen. 1982 hade IK Brages framfart i Allsvenskan belönats med en plats i UEFA-cupen, vilket resulterade i ett besök av Werder Bremen med en ännu inte så grånad Rudi Völler som centertank. Men varken masarna eller kullorna hade nog förstått vilket förstklassigt motstånd som besökte Vallen. Endast 3 500 personer slöt upp denna gråkalla höstkväll och IK Brage fick storstryk med 6-2. Som tur var skulle det komma fler chanser och 1988 var det Inters tur att besöka en denna gång överfull Domnarvsvall. Cirka 9 000 åskådare kom för att se storheter som Lothar Matthäus, Andreas Brehme och Walter Zenga. IK Brage förlorade med 2-1 men det kunde knappast förta det stjärnskimmer som denna kväll la sig över Borlänge.

Domnarvsvallen tycks vara byggd i trä förutom ståplatsläktarna som i sin stålkonstruktion nästan ser provisoriska ut. Är Vallen vacker? Nja, men är man som jag lite nostalgiskt lagd så känns historien verkligen närvarande på de nötta bänkraderna. Här finns mycket att göra. 2014 kommer Europa än en gång till Borlänge men denna gång genom påbud om bättre arenastandard. Det behövs, bland mycket annat, 3000 sittplatser under tak och särskilt dopingtestrum för att få leka med de stora grabbarna i Allsvenskan. Och det duger inte med träbänkar som på Vallen. Det ska vara rejäla sittplatser som uppfyller hållfasthets- och storlekskrav och är individuella. Bänkarna tillhör en förgången tid. 45-50 miljoner ska det enligt prognosen kosta för det bolag som övertar Vallen och rustar upp den till fullgod framtidsklass. Det återstår att se hur Vallens framtid ser ut och om södra läktaren hinner fylla hundra innan den utkonkurreras av nya (gröna får man hoppas) plaststolar.